07 april 2006

saker vi inte pratar om

många berättar inte att de är gravida förren efter tolfte veckan. jag blev gravid i januari och berättade för några i vecka 5, massor i vecka och 8 och vecka 11 visste så gott som alla mina vänner, kursare, föräldrar osv.

idag skulle jag gått in vecka 14. men på ultraljud i tisdags upptäckte man tyvärr att bebisens hjärta inte slog. mina värsta farhågor inför ultraljudet var att bebisen skulle vara missbildad med tre ben och fyra armar alternativ att de skulle upptäcka jättecancertumören på mig. aldrig i våra liv hade vi kunnat tro att hjärtat skulle kunna ha slutat slå utan att jag hade märkt något. jag trodde ju att missfall började med floder av blod.

nu känns det konstigt, tomt, sorgligt och snopet. men jag är samtidigt lättad över att ha jag fick göra abort istället för att gå igenom ett missfall hemma. nu var jag sövd och allt var över på ett par timmar.

och jag är också glad att jag berättade att jag var gravid. jag fick ju dela all glädje med mina vänner och framförallt så har jag kunnat prata med dem nu. det lustiga är att ju fler jag berättar för, dessto fler berättar om sina egna missfall, mammors, systrars eller kompisars missfall. det är otroligt skönt att veta att jag inte är onormal och att det går att bli gravid igen. visst är det konstigt att vi inte pratar om vissa saker? självklart ska man inte kasta sig över alla gravida och berätta skräckhistorier. men ingen vinner något på att gå runt och låtsas att allt är bra när det inte är det. ibland är livet faktiskt skittråkigt, orättvist och jobbigt.

2 kommentarer:

crrly sa...

Nej men gud. Så otroligt sorgligt. Jag beklagar. :(

Du har väldigt rätt i att man borde berätta mer och ja, tidigare. Den dagen jag får reda på att jag är gravid kommer jag att basunera ut det för hela världen!! ;)

Kram.

Pernilla sa...

Jonas berättade :-( STOR KRAM! Ja, det är otroligt vanligt, men inte blir det ett dugg mer enkelt för det. Men det är som du säger, börjar man prata om det inser man att de flesta har gått igenom det/känner någon nära som gått igenom det etc. Jag hänger ju på familjeliv.se och där inser man både på gott och ont just hur vanligt det är att man inte blöder, och att det upptäcks på ett vanligt utraljud. Trodde man ju inte innan, man "borde" ju blöda.

Suuuck :-(

Kram igen!